Hoppa till sidans innehåll

Intervju med Roland Nilsson


Från nybörjarlektioner till distriktsmästerskap

Rolands ridintresse började i nioårsåldern då han började att rida på ridskola i Falköping. På ridskolan hade de en tuff, men engagerad ridlärare. Eleverna fick möjlighet att träna hästarna ute i skog och mark och när grunderna var lagda togs elever och ridskolehästar ut för att tävla på tävlingar i området. Roland var runt tolv år när ridläraren skickade ut honom på sin första terrängtävling. Han red då på ridskolehästen Skick och Roland var den enda tävlande som var civil, de andra var militärer. 

Det blev fler och större tävlingar för eleverna, ända upp till distriktsmästerskap och laget åkte runt på olika tävlingar, de var ända nere i Vetlanda och tävlade. Roland fick även möjlighet att låna privathästar till tävlingarna och tävlade då både dressyr och hoppning.

 

Flyttade till Stålebo

1967 bodde Roland i Göteborg och arbetade på Institutionen för Medicinsk Teknik på Chalmers. Han hade sin dåvarande unghäst stående hos en vän uppe i Västergötland och ville gärna ha den närmre Göteborg. Via en kollega på Chalmers fick han höra talas om Gunhild Hallén som hade ett fantastiskt stall i Gullringsbo, där han säkerligen skulle kunna få ställa sin häst. Roland kontaktade Gunhild, men fick då veta att Gunhild just flyttat till Bondegården som hade ett litet stall i en garagelänga. Han erbjöds plats för sin häst i stallet och flyttade dit hästen.

Två år senare blev Roland erbjuden att flytta in i en bostad bredvid stallet på Bondegården. Han tackade ja, och blev en del av gemenskapen i Stålebo. I Stålebo fanns många hästar, men ingen organiserad ridverksamhet. Roland och Gunhild satte sig därför ner för att diskutera hur de kunde samordna hästintresset i området. För att kunna starta en förening med möjlighet att godkännas av Ridfrämjandet var de tvungna att ha över femtio medlemmar. Roland och Gunhild undersökte intresset bland de ridande i området. Intresset var stort och föreningen kunde bildas.

 

Ett smickrande brev

I ridklubbens begynnelse hade man varken paddock eller manege, träningen skedde ute i skog och mark. Då kammarherre Bratt hade ett ridhus i Gullringsbo så diskuterade man i klubben om man skulle försöka få tillgång till ridhuset för träningar. Sagt och gjort så skrevs ett smickrande brev som kassör Ingrid Gunnarsson personligen gick till kammarherre Bratt med och lämnade över tillsammans med en stor blombukett. Några dagar senare dök kammarherren upp hos Gunnarssons och berättade för Ingrids man vilket förtjusande brev hans fru hade lämnat. Givetvis fick ridklubben lov att nyttja ridhuset till sina träningar.

Ridhuset var uppvärmt med element och på vintern eldade de på så att det gick att rida i bara skjortärmen. Fredag till söndag åkte ridinstruktör Petrus Kastenman ner för att hålla träningar i främst markarbete och hoppning. Kastenman var gammal militär och hade tävlat i fälttävlan där han bla tog OS-guld 1956, vilket ledde till att fler intresserade ryttare kom utifrån för att vara med på träningarna. Efter att paddocken anlagts kunde de även hålla dressyr- och hoppträningar där. Ett dressyrlag sattes ihop och började tävla, laget tog sig ända upp till DIV II. 

 

Startade traditioner

Klubben fick lov att låna mark från Gullringsbo där de hade inbjudanstävlingar i hoppning under vår-sommar. Hindermaterialet stod på Gullringsbo och kördes till platsen och hinder byggdes upp inför tävlingssäsongen, även ett domartorn ställdes upp. Hela klubben var engagerad i tävlingarna, medlemmarna byggde hinder och ställde upp som banpersonal. Roland minns ponnytävlingarna som mest krävande, då var det alltid någon mamma som kom dragandes med sitt gråtande barn och skällde ut personalen för att barnet gjort något misstag. Hustrun Evy beundrade Roland för att han kunde behålla lugnet under dessa situationer.

Förutom tävling och träning hölls många gemensamma aktiviteter tillsammans med boende i området. Många traditioner skapades genom gemenskapen i klubben. Utöver Hubertusjakt, midsommarfest och tipspromenader så höll man fackeltåg varje lucia. Då red man femton-tjugo ekipage i ett luciatåg ner till kammarherre Bratt där man ställde upp sig och höll tal. Därefter bjöds det på glögg och pepparkakor. Även när kammarherren fyllde åttio år red man ner och firare, det lämnades över ett fång rosor och hölls tal. Kammarherren blev så rörd att han grät. 

 


Firande av kammarherre Bratts 80-årsdag (Fotografi lånat av Ingrid Gunnarssson)

 

Flyingechef

Efter tjugofem år som ordförande i föreningen lämnade Roland över klubban till Britta Strömbeck, men hästintresset och drivet för hästverksamhet fanns kvar hos Roland. Ett par år senare såg han en annons i Tidningen Ridsport; “Vem vill leda Flyinge in i 2000-talet”, Flyinge sökte ny chef till sin verksamhet. Roland fastnade för annonsen, men vågade inte söka tjänsten. Han tyckte inte att han hade tillräckligt med kunskap och erfarenhet, trots att han då suttit som VD på Kunskapscentrum Lindholmen i tio år. Det var till slut hans fru Evy som övertalade honom att ringa och prata med dom. Efter det gick allt snabbt och det dröjde inte länge innan Roland och Evy flyttade ner till Flyinge där Roland blev den nya Flyingechefen.

Åren på Flyinge minns Roland som en fantastisk tid med härliga människor och hästar. Trots att han jobbade hårt sex-sju dagar i veckan så var det lärorikt och kul och naturligtvis underbart att få jobba med sin hobby. År 2004 gick Roland i pension efter sex år som chef på Flyinge. Då flyttade han och Evy till en gård utanför Kristianstad där de bor än idag.

 

Uppdaterad: 06 MAJ 2020 11:23 Skribent: Eva Kanerot
Epost: This is a mailto link

Postadress:
Stålebo RK - Ridsport
Eva Kanerot, Knavravägen 4
44361 Stenkullen

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info